Leva i den lätta världen
Är livet svårt? - Välkommen till den lätta världen!
Kontakt? tomasbroder@live.se
Kontakt? tomasbroder@live.se
Den lätta världen har ingenting med lyckosökande att göra. Sådant arbete måste ta sig genom svårigheter. Det är ett arbete som föreställer sig steg och faser och en färd från en punkt till en annan.
Det är som Vitalis Norström en gång skrev om lyckosökande: “Det är detta som är det farliga med Ellen Key, att hon söker inbilla oss, att vi icke hafva bättre att göra än att söka lyckan, eller att hon vill förvandla oss till lyckosökare. Hon vill av lefvandet göra en konst och af lyckan en produkt av arbetsskicklighet.”
Lättheten i tillvaron är något som inte berörs alls av lyckosökande eller arbete med att vara eller bli lycklig. Lättheten och den lätta världen är redan ett faktum framför våra ögon, ja bakom oss och framför oss hela tiden, det mest uppenbara. Denna lätthet är lycka och nåd i sig och något större finns inte. Men det är inte sökande eller arbete kring sökande. Det är inte någon sök-motiverad handling. Det är inte en rad tankar kring lycka eller kring möjligheten till lycka.
Här är det lätta - det finns ingen färd dit. Vi kan ju låtsas att det finns en färd med äventyr, vi kan se filmer och läsa romaner om sådana färder. Det är som om färden och äventyret är den bästa berättaformen, där hjälten hamnar i svårigheter och slutligen finner det lätta.
Men livet är mycket lugnare än så och Gud ger full nåd redan här och nu. Det är färdigt. Denna sanning är outhärdlig för svårighetsjaget som måste ha problem att lösa. Men det är färdigt, se dig om kring. Här är det.
Religionerna gör gärna äventyr och sökarfärder fast grunden alltid är det heliga här i det som sker. Jesus själv lever det heliga och pekar alltid på detta. Men av honom gör vi en hjälte som vi tillber, ofta istället för att se det heliga som han gjorde. De flesta traditioner gör en berättelse och en ritual för att berätta denna. Det är kreativt och det skapar kultur. Men andens lätthet och perfektion finns hela tiden i minsta handling, i minsta föremål, i minsta skeende.
Lyckosökaren - ofta den andliga sökaren - blir besviken om någon pekar på blommor och moln och säger: här är det ! Det räcker inte därför att inre föreställningar pratar. I samma stund detta prat upphör en stund och varat får visa sig själv i gudomlig enkelhet, är det inte så intressant med lyckosökande. Vi har ju redan hittat pärlan i åkern.
I den lätta världen, som enkelt väljs vid någon tidpunkt, vet vi alltid att ingenting spelar roll för någon. Det är också en fysisk sanning. Om vi spolas bort från planeten om en timme, spelar det egentligen ingen roll. Planeten klarar sig fint utan oss. Om några överlever kan de sakna oss andra. Men om femtio år vet ingen vem som var vem, vem som hette vad. Det man glömt bryr ingen sig om.
I den svåra världen som också väljs vid någon tidpunkt spelar allting roll. Där det finns någon finns också ansvare, uppgifterna, strävandena, alla filmepisoder i den filmen med rätt förutsägbara variationer. Helt säkert spelar saker roll i denna tunga värld, de betyder något i enlighet med värdesystemet och systemet av föreställningar. Det är som ett program i datorn. I själva programmet spelar det roll. Så fort programmet inte används spelar det ingen roll. Något helt Annat tar alltid hand om helheten av alla ting och händelser i universum.
Om vår uppmärksamhet är i den lätta världen och rör sig där med den typiska lättheten - som en dansare - blir ingenting förnekat, ingenting blir fördömt eller nedvärderat, ingenting avvisas eller undviks. Det handlar inte längre om att acceptera eller inte acceptera något. Det handlar inte om attraktion eller repulsion längre. Lättheten tar in allt i sig och omfamnar vad som dyker upp.
Program från den svåra världen spelar alltid upp teman som kan dra oss bort från lättheten in i den krångliga världen - skuld, ansvar, göra rätt för sig, lyda, följa lag och ordning, prestera något som andra blir nöjda med. När vi lever i den lätta världen sker det mesta i försyn och nåd och det mesta är gratis och försvinnande gott. Detta är klart irriterande för människor i den svåra världen.
I den lätta världen blir omsorg och medkänsla enkla företeelser utan vår medverkan. Det är som om lättheten själv förfogar över oändliga resurser av medkänsla, som om lättheten var en ocean av medkänsla som dränker alla svårigheter i kärlek. Utan vetande eller tanke på vad som är värt något eller inte, flödar oceanen sitt vatten över alla situationer. Inget värdesystem pratar i huvudet, tvärtom är vi tomma i huvudet. Lättheten är organisk, kroppslig, naturlig.
Efter en period med flera barnbarn i villan, då man inte hinner skriva något om den lätta världen, inser alla direkt att det rent fysiska i uppmärksamheten på barnens behov tar det mesta av energin. Men samtidigt, som Christine Wushke säger i en intervju, är det just enkla vardagsbehov som utgör livets tråklande väv. Den lätta världen omfamnar denna behovsvärld och så fort en lugn stund kommer ser vi hur den lätta världen alltid är ett val. Hur krångliga barnen än är i sin kamp genom egots villervalla kan vi välja det lätta.
Den lätta världen är som rumtiden. Vi befinner oss alltid i rummet - ända till universums yttersta gräns. Tiden är dynamiken i rummet. Den är inte individuell utan endast opersonlig dynamik i rummet. Rymdens yoga är tiden. Den lätta världen tar gärna emot rumtiden i sin dynamik som är stillhet samtidigt som rörelse.
När vi är i den svåra världen finns individuell tid alltid där som en stressande aktivitet - för många helt perverst ett sorts behov av stress. Då är det alltid vid en viss tidpunkt vi väljer den lätta världen. Men genast övergår allt tid rumtidens enkelhet, bara-varat.
Många kristna hittar till den lätta världen. Där gäller att vi ingenting vet men att Jesus förlåtit all vår synd, både alla vi begått och alla vi kommer att begå. En stor frihet i tiden alltså. Att leva det förlåtna livet är utan tvekan något som sker i den lätta världen.
Hur fungerar det? För kristna fungerar det genom Nya Testamentet som grund för dagligt tänkande och erfarande av livet. Men märkligt nog leder NT till den lätta världen om vi inte låter metafysik eller kyrklig spekulation i grekisk anda tynga ner lättheten. Nya Testamentet är, som Viktor Rydberg en gång skrev, ett friskt källsprång och det som utmärker detta källsprång är att Jesus redan frälst oss, redan förlåtit oss. Därmed försätts vi till den lätta världen - vad som än sker i våra liv.
Sanningen är att alla redan erfar den lätta verkligheten. Det är ingenting vi behöver lära oss eller bli i framtiden. Den fullständiga lyckan i att leva i den oförklarligt lätta världen är redan nu ett faktum.
De som kommer till ett samtal om detta får alltså inte någon metod att göra något annat, de får inte en terapi för ett felaktigt tillstånd som ska rättas till och lämna plats för det saliga tillståndet i den lätta dimensionen.
Varför är detta så?
Många skulle säga: jag märker inte att jag lever i den lätta och saliga världen, jag upplever det inte. Jag har alla möjliga svårigheter, stora och små, övergående och nästan permanent återkommande. Vad kan jag göra åt saken?
Det finns inget att göra åt saken. Eftersom det redan är sant att du erfar den fulla sällheten i varat kan vi inte göra mer. Du kan läsa om det, prata om det, men inget annat kommer att hända.
Det är som solljuset. Det skiner över alla våra handlingar, både de som förmörkar vår tillvaro och de som lyfter fram ljuset. Solljuset självt bryr sig inte, bara ger mer av sig själv när vi handlar så att ljuset tillåts mer, får skina mer på oss. Sällheten i varats ljus skiner konstant, flödar hela tiden.
Alltför många vill skapa en teknik för att låta sällheten vara uppenbar, men det finns ingen teknik. Låtandet är så enkelt och direkt att ingen beskrivning tarvas. Det är som att säga: Andas! till någon som redan andas utan att alls behöva tänka på det. Att säga: Lev! till den som redan lever, oavsett vilka känslor eller tankar som kommer och går.
Att leva i det obegränsade ljuset är att låta sig leva där, ingenting mer. I själva ljuset finns den tillit till ljuset som vi tror att vi saknar. I själva varat finns den lätthet vi upplever att vi saknar.
Så fort någon säger om vem Gud är eller hur Gud är blir allting ganska svårt. Det beror på att arrogans kommer in i bilden. Gud är ju bäst när Han är o-vetbar, o-synlig, o-känd, o-utsägbar, o-tidsenlig, dvs. evig. Så fort någon gör bestämningar på Gud lämnar vi den lätta nådens värld. Vi hamnar i den svåra språkliga världen och snart har vi alla tråkigt.
I den lätta världen är vi mer som änglar, vi tar lätt på allting. Gud älskar oss på det lätta sättet. Mitt ok är lätt att bära säger Jesus men oj så förbjudet det är att ta lätt på allting. Man kan ju bli anklagad för lättsinne!
Men äkta lättsinne är som Ordspråksbokens 8:e kapitel skildrar. Det är lek när Gud skapar universum. Verklig kunskap, säger Thomas Aquinas, är som denna lättsamma lek. Sådan är den verkliga kontemplationen. Tröttsamma bönecykler eller pliktreligiösa beteenden hör inte hemma där.
Behöver vi vara svårmodiga när vi lyssnar och ser hur kriserna i världen pågår vecka efter vecka? Tänk på änglarna - hur gör de när krig och våld och girighet förstör den kärleksfulla lättnaden? De vänder ansiktet till Gud och lovprisar. Det är det lättaste.
Gott Nytt Lätt År!
“The world is only a psychological phenomenon and what they seemed, they were…” skriver Thomas Hardy in sin berättelse om den unga flickan Tess d’Urbervilles. Denna flicka uppfattar världen som grym och bedräglig och i skymningen går hon omkring i skogen för att komma ur världen. Den verkar vara tunnare just i brytningen från dag till natt.
Och så gör vi alla. Liksom Tess känner vi oss som figurer av skuld, av misslyckande. Liksom Tess längtar vi bort till landet som inte är.
Men Hardy’s iakttagelse att världen endast är psykologiska fenomen går att vända tvärtom - när vi ser detta tillstånd för vad det är, försvinner också världens tidigare betydelse. Den blir i en viss mening betydelselös. Den blir frälst, befriad, omintetgjord. Vad blir då kvar? Ljud, rörelser, ljusfenomen, kroppens sensationer, stämningar, energier, impulser, känslor, tankar. Allt rör sig i lättheten för ingenting angår någon särskild.
Liksom Tess kan vi se att andra människor fortfarande bär sina figurer av skuld och strävar i den svåra världen. Men genom att vila i varje sensation som dyker upp, vare sig den är behaglig eller obehaglig kan vi låta psykologin framställa sina världar och tro på det som uppträder för stunden. Något mer levande och lätt omger allt detta.
Vi både vill lämna den svåra världen och inte lämna den. Sökaren med sin tankeapparat ser gärna till att “jag inte hitta fram ännu” för att få fortsätta med det fascinerande sökandet. Svårigheter utmanar ju! Tänka att få kämpa sig fram ännu en bit på livets spännande väg!
Men i den lätta världen är sökandet över. Där är det barnsligt och förvånande. Behovet att söka och prata om sökandet, behovet att skriva och läsa är borta. Detta är fasansfullt för den moderna intellektuella människan, sökaren och resenären på livets resa. Vem vill vara framme? Inte få längta och kämpa längre?
I vissa former av religion ser man till att själen inte får slå sig till ro. Själva saknaden görs till strategi. Om vi saknar något kan vi återigen längta efter det. Och själva längtan har vi lärt oss uppskatta som något härligt. I den lätta världen är vi exakt där vi är och det är bara så, varken gott eller ont. Vi har känslor av alla slag, men de passerar alla. Det är sanningen, de passerar.
Låten av U2 är mycket passade för den sökande och aldrig nöjda individen. Många vill ha det precis så. Men när individen ges upp som den fiktion den är, är plötsligt allt lugnt. Solen går upp, dagen går och passerar, solen går ner igen. Vad vi än tittar på kan det perfekta iakttagas - det sker precis så. Ingen är här för att bedöma eller hitta något som saknas. Texten i sången kan nu bli: Still everything is found as it is.
När vi kommer till läkaren som försöker sätta en diagnos känner vi hur svår världen är. Vad läkaren än säger är det inte oss han talar om. Det finns ingen definition på oss själva i den lätta världen. Diagnoser är osäkerhetens svårighet. Det som sker är framför våra ögon men diagnosen försöker kategorisera genom att tala om något annat. Verkligheten är klinisk snarare än definierad.
I den lätta världen blir allting verkligt - och det finns ingen här. Tillstånd, känslor och tankar växlar hela tiden. Det gör ingenting, det är som det är. Men läkarens iver att säga vilken sjukdom vi har eller vilka svårigheter vi har, handlar inte om oss. Vi kan också dras in i denna iver att få en diagnos, få en beskrivning som ger oss en viss säkerhet eller ett lugn inför framtiden, inför att förhandla med världen om vår status: frisk, sjuk, arbetande, sjukpensionerad osv.
Den verkliga världen är lättare än så. Där finns ingen definition. Smärtor och tillstånd växlar hela tiden. Tanken gör utflykter i än det ena, än det andra, har roligt ibland och tråkas ut ibland. Det är ingen bestämd kunskap som gäller. Det finns inga “andra” att vara ansvarig inför, det finns inga “andra” som bedömer oss. Sådana svårigheter blir till när vi håller fast vid en diagnos eller en definition på oss själva. Vi uppstår som “någon” och nästan samtidigt uppstår dramat om oss, det sökande dramat, det smärtsamma dramat. Och då söker vi förstås befrielse ut ur dramat - igen och igen.
Vad blir effekten av att accceptera tillstånden som passerande tillstånd, inte någon som har dessa eller identifierar sig med dessa?
Effekten blir en frihet, en lättnad. Tillstånden av smärta kommer fortfarande vara smärtsamma, men inte för någon. Det går att prata om tillstånden, beskriva dem, diskutera dem och som läkaren försöka ge dem diagnos, eller som den andliga läraren försöka ge dem en plats i schemat för andlig utveckling. Men det väsentliga är att det är smärtosamma tillstånd som passerar. Ingen har dem eller är dem eller äger dem. Och det är frihet, ja till och med tidlöshet, alltså evighet.
